novelld.blo.gg

Another World DEL 8

 "Celine I just want you to know that the kiss was a big mistake" säger Niall. Mitt hjärta rasar samman. Mitt inre frittfall flyger nu fritt mot marken utan stopp, och det finns absolut ingenting som kan bromsa den. Niall tycker att kyssen var ett stort misstag. Mitt hjärta blöder, och det finns inget som kan läka det.

 

"I should maybe go..." säger jag och bäddsoffan som tidigare känts så skön känns nu stel och obekväm. Irriterat skruvar jag på mig i soffan.  Niall nickar sammanbitet och allt känns plötsligt bara fel. Varför skulle Niall gilla mig?

Jag har aldrig varit såhär stingslig förut, vad är det med mig? Det här känns till och med värre än när jag fick reda på att mitt ex, Jonathan, vart otrogen mot mig. Visserligen var jag inte ens tillsammans med Niall, men känslan av att vara så beroende av någon, och sen långsamt se den försvinna är faktiskt inte så enkel. 

 

Med Niall, Jonathan och kärlek i tankarna reser jag mig upp från bäddsoffan. Niall sitter stum kvar i sängen som tidigare och ger inte ifrån sig en min. 

 

Jag ångrar på sätt och vis inte det jag sa. Eller det är klart att jag gör, men det är lika bra att få det gjort innan jag blir för fäst. Innan jag blir beroende. Innan jag gör något jag ångrar för all framtid. 

Det gör ont att se hur hennes ansiktuttryck ändrades från lycklig till ledsen till besviken. 

  

-

Celine står redo, fullt påklädd - i sina egna kläder i hallen. På sig har hon ett par korta jeanshorts, en vit t-shirt och en skinnjacka. Håret har hon uppsatt i en hög bulle på huvudet, och ansiktet är naturligt utan smink.

"So who called you?" jag kan inte låta bli att nyfikenheten tar över.

"William" säger hon. Jag nickar långsamt och tittar ner i marken.

Hon ser extremt trött ut, och jag skäms som låter henne gå hem själv. Hon vet inte ens vart hon bor.

 

Stämningen har blivit för stel. Hon har kanske sin pojkvän hemma i lägenheten? Hon kan ju bara ringa honom och be honom hämta henne. Ja, så får det bli. 

"Well, godnight then" säger hon och öppnar ytterdörren. Jag vill så gärna springa fram till henne, krama om henne och bara berätta att jag verkligen gillar henne. Men jag har förstört det. 

"Godnight Celine" säger jag och ler försiktigt. Till svars får jag ett halvhjärtat försök till ett lénde och man ser verkligen hur hon lider. Hon kanske gillade mig, iallafall som en vän? Kanske gillade, aldrig att hon gillar mig nu. Jag har förstört mina chanser.

 

Hon försvinner ut genom dörren, och jag lyssnar efter  ljudet som skapas när hon trippar ner för trappan. Ytterdörren öppnas - och stängs, och allt blir åter tyst. 

 

Långsamt sjunker jag ner längst med väggen. Vad har jag gjort? Huvudet plaserar jag i händerna, och benen tätt längst med magen. Jag sitter så ett bra tag, och bara tänker. Gjorde jag verkligen rätt? Nej självklart inte. Men jag gjorde det så rätt det kan bli - tror jag. Hoppas jag.

-

  TVÅ MÅNADER SENARE!

 Jag håller mig så nära det går med William - allt för att inte försvinna med den täta folkmassan på Londons fyllda gator.

Att gå på en av Londons populäraste gator en lördag var väl inte det smartaste draget, men vad gör man inte för att få en perfekt weekend med brorsan.

William kom i förrgår hit till London, han saknade mig för mycket sa han. Hampus kunde inte följa med, för han har en massa prov nu på gymnasiet.

William däremot har tydligen fått något kontrakt med något fotbollslag hemma i Sverige som han ska ner och provspela för nästa månad. Annars är han tydligen ledig resten av sommaren.

 

 

Jag själv, ja jag har väl inte gjort mer än att jobba ihjäl mig. Jag och Eleanor har kommit varandra rikigt nära, och även Perrie och Danielle.Men resten av 'gänget', med det menar jag killarna, har jag inte sätt en skymt av.

Eller där ljög jag. Skymtar av dom är det svårt att missa, dom är ju med i varje jäkla tidning, tv program eller varför låta bli att nämna att dom numera ligger etta på alla listor? One Direction, One Direction, One Direction.

Visst, jag erkänner. Det är bara jobbigt på grund av Niall.

Pågrund av mitt förflutna med honom. Om man ens kan säga det. Men 'kyssen'. Jag trodde verkligen att det skulle hända något mellan oss. Men nej.

 

"Ska vi ta en fika på Starbucks?" frågar jag William som nickar till svar. Vi väljer ett Starbucks som ligger en bit i utkanten av Oxford Street och som framför allt inte har det helt smockat med folk. Jag beställer en Double Chocolaty Frappuccino - som den choklad människa jag är. William väljer en vanilj. Vi sätter oss ner vid ett bord närmast dörren, eftersom att alla andra är upptagna och börjar smutta på drickan. 

 

"Så, varför känner jag igen han?" säger William efter ett tag och pekar på en kille som står med huvudet vänt mot vårat håll. I släptåg verkar han ha fyra killkompisar, och det påminner mig såklart om killarna. Med det menar jag såklart Liam, Zayn, Harry, Louis och Niall. 

"Hur kan du känna igen någon som har huvudet vänt åt ett annat håll?" säger jag förvirrat och blickar bort mot figuren som faktiskt påminner en aning om Harry. Han står vid disken och ser ut att ha svårt att bestämma sig för vad han vill ha.

"Han vände sig om för en stund sen, och det såg ut som någon jag sätt i tidningen" säger William och rycker på axlarna. Han återgår till drickan, och ser oberörd ut. Jag däremot kan inte släppa tanken på att det möjligtvis är en av killarna som står där.

 

Oförmodat vänder han ansiktet åt mitt håll, och jag ser direkt vem där är. Det är Harry. Hans lockiga hår göms av en stor grå luva, och i ansiktet sitter det ett par Ray-Ban glasögon. Som att jag inte skulle känna igen han?! Haha. Han ler stort och kommer fram till mitt och Williams bord.

William tittar konsigt på mig vilket får mig att skratta. 

"Det är bara en kompis, Harry" säger jag till William som nickar fast han inte ser ut att riktigt förstå. 

 

"I'm Harry" säger Harry och räcker fram handen till William som snabbt är framme och skakar den. Som alltid när jag hänger med en kille vill han veta vem personen är, som den försvarande oförståeligt söta storebror han är.

"William" säger William.

Bakom Harry kommer den fram fyra figurer jag mycket väl känner igen. Zayn ler stort mot mig, och jag besvarar léendet. 

"Hi Celine" säger Liam och kramar om mig. Likaså gör jag med dom andra. När jag ska krama om Niall blir det lite stelt, men jag försöker att verka obrydd.

 

Jag granskar killen brevid Celine. Jag har ingen aning om vem han är, men har ser klart bra ut. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är Celine's pojkvän. Jag rättar till mina Ray-Bans som åkt lite på snedden och passar på att dra upp luvan lite också. Nu förtiden kan vi inte gå hursomhelst på gatorna. När vi inte har med oss livvakter måste vi ha på oss maskerade kläder såsom solglasögon och munkjacka för att folk inte ska känna igen oss.

 

Killen brevid Celine ursäktar sig och går iväg mot disken för att beställa en till dricka.

"So, boyfriend huh?" säger Louis och nickar mot killen. Tack Louis, perfekt tillfälle!

"Whaat?" säger Celine. "William is my brother?" säger hon och skrattar. Va? Brorsa? Är det där William som Celine pratade i telefon med?

Nu går allt upp för mig. Jag är så körd...

---

Vad tycker ni? Blev kapitlet för långt?

KOMMENTERA! 

 

Kapitlet blev PERFEKT! Kram <3

Asså, kom nyss in på denna sidan och läste igenom novellen... Fyfan vad bra du skriver! Och vilken uppdatering, wow! Den här novellen är den bästa jag läst i HELA MITT LIV! Kommer aldrig sluta läsa denna novell, novellen är så sjukt bra!
Tack för att ni gjort min kväll helt UNDERBAR!

Gudomligt bra. Du är begåvad. När kommer nästa kapitel ut? Längtar som sjutton. Massor av kramar<3

Jättebra kapitel :)
Kram <3