Jag försöker så gått det går att fokusera på frågorna men det går inte.
En massa människor försöker stoppa mig, men efter ett tag lyckas jag klämma mig ut. Jag börjar springa åt det hållet Celine sprang åt, och efter ett tag ser jag henne en bra bit framför klungan.
En bil kör i full fart åt Celines håll, och hon ser inte ut att ha någon syn på den. Ett gnisslande ljud hörs då bilen förjäves försöker bromsa, men det hinner inte innan Celine träffas. Ett gällt skrik hörs innan allt blir tyst. CELINE!!!!!!!!!!!
Jag stannar tvärt, vågar nästan inte kolla. Tänk om hon inte överlevde. Tänk om hon är död. En massa skrik hörs från fansen. Tårar börjar sippra fram från mina ögon, och allt blir suddigt. Det är som att världen står i slowmotion, allt går så långsamt. Hör något gör jag inte heller. Jag är som i en egen liten bubbla.
Jag springer fram till bilen som står på tvären längst med vägen. Försiktigt går jag runt bilen. Celine ligger där orörlig och det blöder mycket från huvudet. Eller kanske armen också, det är som att det blöder överallt. Förskräckt springer jag fram till hennes kropp och skakar den fram och tillbaka.
Jag sätter mig ner i soffan där Zayn och Louis redan spelar fifa för fullt. Ställningen är 5-2, och ni kan ju gissa vem som leder..
Harry klickar på mobilen, och jag börjar göra detsamma.
Sedan Niall stack har vi fått hitta på en massa grejer för att få oss att tänka på annat, men egentligen kan ingen riktigt släppa tanken på att dejten kanske blir lika kaos-artad som vanligt. Men det känns faktiskt annorlunda med Celine.
Nästan som att dom andra tjejerna varit någon sorts förberedelse och att Celine är på riktigt. Niall har verkligen vart helt borta, liksom, ja ni vet helt inne i tjejen. Jag kan faktiskt känna igen mig i hur det är med mig och Danielle. Det blir lätt att jag glömmer bort omvärlden och bara fokuserar på henne...Vilket kan leda till både det ena och det andra när jag står på scen...
RIIIIINGGG! RIIIIIIIINGGG!
Jag ögnar igenom nummret som lyser upp på skärmen, men det är inget jag känner igen. Jag trycker med fingret på den gröna knappen och svarar. Ett litet skrällande ljud hörs innan allt blir tyst.
"Hello?" säger jag lyssnar efter svar. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det är ett fan som fått tag på mitt nummer, vilket kommer betyda att jag måste byta nummer - igen.
"Hi, I'm Dr. Jones, are you a relative of Niall Horan or Celine Hansson?" säger rösten på andra sidan. Det knyter sig i magen på mig och jag får svårt att andas. Sjukhus. Niall. Celine. Vad har hänt nu? Varför ringer inte Niall? Varför ringer doktorn, och varför är dom på sjukhus? Frågorna som bubblar upp inom mig är många, och det gör det inte bättre av att killarna pausat i sitt spelande och nu stirrar på mig. Alla ser lika oroliga ut, antagligen för att jag gör det.
"I am" säger jag och sväljer intensivt. Snälla, snälla, snälla, låt dom vara oskadda.
"I can't explane right now, do you have a opportunity to come to ST. Thomas' hospital now? säger mannen. "It's about Niall and Celine" lägger han till. Allt i mitt huvud stannar upp, och knytet i magen knyter sig om möjligt ännu hårdare. Killarna tittar frågande på mig, och alla börjar se riktigt oroliga ut.
"Yes, I'm there in ten" säger jag snabbt och lägger på. Jag reser på hastigt från soffan och slänger ner mobilen på soffbordet.
"Who was it?" frågar Harry oroligt och stänger ner sin mobil. Hur ska jag berätta det här? Jag vet ju knappt något själv.
"It was a doctor from ST. Thomas' hospital" säger jag, och luften i rummet stannar till.
"NO, please don't say it's about Niall" stammar Zayn fram och håller sig för ansiktet.
"And Celine" säger jag och nu brister det. Tårar strömmar ner för mina kinder, och det ser ut att vara på bristningsgränsen på dom andra killarna också.
"We need to be there in ten" säger jag och går ut i hallen. Killarna följer efter, och vi släcker inte ens efter oss. Jag slänger bara med mig mobilen, bilnycklar och hemnyckeln. Vi går, eller snarare springer ner till bilen, och Louis kör snabbt iväg.
"What is it about?" frågar Harry oroligt. "Are both hurt?" frågar han. Jag bara rycker på axlarna och torkar bort tårarna som rinner ner längst med kinderna på mig.
"I don't know" säger jag skakigt. "He just said that I need to come" Harry nickar och torkar tårar som rinner längst med hans kinder också.
-
Vi slår oss ner på några obekväma stolar i det lilla ödesliga väntrummet. Väggarna är målade i en vit kall färg, och allt annat också för den delen. Hela rummet känns kallt och obekvämt, och på väggarna sitter det konstiga målningar som inte ens går att tolka vad det föreställer.
Minuter går, och ingen säger något. Zayn har somnat, resten sitter precis som jag på stolarna och väntar. Väntar på att någon läkare ska komma in och säga att allt är okej med dom, eller kanske att någon ska väcka oss ur mardrömmen. Det värsta är ju inte att vänta, utan att inte veta vad som har hänt dom.
Antagligen är väl det vi väntar på att han Dr. Jones, eller vad han fan han hette ska berätta för oss vad som hänt. Men ingen läkare syns till, bara vi.
-
"Excuse me sir, are you Mr Payne?" säger en ljus stämma. Jag öppnar ögonen och yrar förvirrat med blicken längst mer rummet för att höra var rösten kom ifrån. Förvirrat fäster jag blicken på en liten, kort tjej i änden av väntrummet. Hon har vita kläder, antagligen för att hon jobbar här och en liten bunt med papper i handen. Hon ser extremt ängslig ut.
"Yes" säger jag puttar intensivt på Zayn som vaknar. Jag och killarna fäster våra blickar på den korta sjuksköterskan, och hon ser en aning obekväm ut.
"I'm sorry about the circumstances, but Mr. Horan is not really hurt, it's just Mrs. Hansson ..."
Jag vet, sämst kapitel. Jag är ledsen för det, men jag har stora planer på resten av kapitlena. Jag vet precis hur allt ska bli, vad som ska hända osv...Men jag måste skriva tråkdelar också, för det måste göras.
Det blir dessutom konstigt om det händer extrema grejer under varje kapitel...Man måste blanda ut lite. Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, men det jag huvudsakligen menar är att jag har en stor grund över resten av kapitlerna, men att jag måste fylla ut dom med lite tråk, smått och andra grejer för att få det stabilt...Kram!
