novelld.blo.gg

Another World DEL 15

Sömnigt tittar jag mig omkring i det lilla rummet. Väggarna är målade i en obehaglig gul, jobbig färg, och golvet i en något mörkare ton av brun.

I taket sitter en ensam fläkt på högspinn, och ljudet den ger ifrån sig är väl inte heller speciellt behagligt. Som pricken över i:et ser jag ut att ha en ful filt, i samma gula färg, över hela underdelen av min kropp, och jag undrar vem som lagt dit den.

"Hello Mr Horan, I'm glad you wake up now" säger en ljus, pipig stämma. Jag tittar mig omkring i rummet, och till min förvåning ser jag ingen. 

"Uhm here" säger en fortfarande lika ynklig röst, och först nu ser jag den lilla tjejen i vit "dress" vid utgången av rummet. Hon har vita byxor och matchande vit tröja med en liten namnskylt som med stora svarta snirkliga bokstäver visar namnet Kate på vänstra sidan av tröjan. 

"Do you need something, water?" undrar hon och rättar till namnskylten som åkt på snedden. 

"What?" säger jag och ser mig omkring. Vart är jag egentligen? Och vart är Celine? "Where am I?" säger jag och reser mig från stolen. Benen värker lite, annars är allt som vanligt. 

"ST. Thomas' hopspital" säger Kate och börjar fippla med några plasthanskar på en brits.

 

 

Jag slår med handen mot ett litet bord för att återfå balansen. En flashback slår emot mig som ett slag i ansiktet, och allt jag undrat faller på plats. Bilder från då Celine springer framför bilen flimmrar framför ögonen på mig, och även från då jag sitter brevid henne...Och allt blod. Det är framför allt blodet som återväcker mina känslor. Det var inte lite blod, det var liksom mycket...Bara tanken på Celine förknippat med blod gör mig spyfärdig.

"How is Celine?" får jag snabbt ur mig och nästan rusar fram till sköterskan. Hon ser väldigt förvånad ut, men samtidigt ser hon nästan lite glad ut...Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad minen hon har klistat fast betyder.

"You can see her in room 245 if you want.." säger hon försiktigt och lossar greppet om mina händer kring hennes axlar. Jag drar hastigt och generat bort dom.. Hon ler i ett halvhjärtat försök mot mig, och vandrar sedan därifrån. 

 

Snabbt och säkert för hastigt dras jag tillbaka till verkligheten, och det tar inte mer än tre sekunder innan jag står fullt upptagen med att välja vilket håll jag ska springa åt i den allt för långa korridoren.

 

"Niall?" säger en bekant röst bakom mig. Zayn. Jag vänder mig om och andas in djupt.

Allt oroande kring Celine har fått mig att helt glömma bort dom viktigaste personerna i mitt liv. Killarna som alltid finns i mitt huvud då jag vaknar, och då jag går och lägger mig. Killarna som får leva lika fantastiskt som jag med att JOBBA som en medlem i det för tillfället största pojkbandet i världen...One Direction. Killarna som hade samma förutsättningar som jag med att blir den dom är idag. Killarna som delar samma fantastiska fans som jag, killarna som råkar vara bland det bästa som hänt mig.

 

"I remember everything now, and it's my fault" säger jag, eller kanske bättre sagt skriker, och slår med händerna i ansiktet...Så behåller jag dom också. Tårar byggs sakta med säkert upp i mina ögon, och jag darrar bara mer ju mer jag tänker på att Celine faktiskt kan vara riktigt skadad, tack vare mig.

Gläjden av att hon iallafall troligt nog inte är död finns någonstans bak i huvudet. Men för långt bort för att jag ska orka plocka upp den. 

"Shhh, don't cry.." säger Zayn och kramar om mig. Alla borde få en kram som Zayn's. Man blir som helad, alltså det är en känsla som inte går att förklara...Det bara är så. Jag borrar in huvudet längre in i Zayn's bröstkorg.

"What if she is really hurt?" säger jag och tittar Zayn i ögonen. "Then it's my fault" . Ennu en oro väcks inom mig. Tänk om hon inte kommer ihåg mig? Paniken som byggs upp inom mig är den värsta på länge, värre en dom få gånger min klaustrofobi gått över styr.

"She's not, okey?" säger han och tittar mig djupt i ögonen. "And it's not your fault" säger han. Engentligen skulle jag vilja slå emot, kämpa med att det faktiskt är mitt fel att vi befinner oss på det här äckliga sjukhuset, men något med hans blick får mig att inte göra det. Bara att se in i hans ögon gör mig något starkare, och för tillfället känner jag mig faktiskt nästan på gränsen till "bara" förstörd.

Jag känner hur en olidlig smärta slår emot mig så fort mitt medvetande vaknar till liv. Jag har inte öppnat ögonen, men det behövs inte för att jag ska veta vart jag befinner mig. Sjukhus. Bara ordet får mig att rysa. Man känner det i väggarna, golvet och luften. Man känner den unkna doften av intorkat blod, hand sprit och plast, men även de konstiga läten som pipande ljud och papper. Folk som pratar lågmält med varandra, eller doktorer som inte tror att jag hör dom och pratar om deras tydligen alltför jobbiga, krävande och tråkiga patienter.

 

 

Inom mig känner jag mig krossad, mosad, nerstampad. Orden räcker inte till. Inom mig känns det som ett brinnande hellvete. Det är varma, för varma, lågor som brinner inom mig, och det finns inget jag kan göra åt det. Jag vill egentligen bara skrika, skrika på hjälp...Men min mun, min kropp står inte på min sida. Dom lyder mig inte alls.

På utsidan känner jag mig någorlunda hel. Jag kan inte se mig själv...Men det känns som att jag faktiskt inte alls ser skadad ut. På utsidan slår jag vad om att jag bara har ynka skrapsår eller kanske i värsta fall ett eller två ärr, men inget mer.

Det värsta är att jag känner mig normal. Det låter säkert som en dröm..."Att vakna upp ur en olycka och känna sig normal"...Men det är inte direkt så jag känner mig. Jag känner mig instängd. En liknande känsla från då jag var medvetslös, men betydligt värre. Jag har ingen aning om vad jag ska göra, för snart står jag inte ut med smärtan längre. Jag boktavligt talat torteras av min egen kropp, och ingen annan än jag märker det.

Allt jag någonsin byggt upp inom mig bara rivs ner. Nästan som stora tapeter som bara åker ner, och bakom dom ser man den riktiga fasaden. Fasaden som tydligen inom mig brinner. Någon som inte ens jag visste om.

Kan man bli gjömd från sig själv?

Var inte jag den roliga, galna, härliga tjejen som aldrig riktigt brydde sig? Tjejen som för det mesta tänkte YOLO och gjorde det även fast hon inte vågade. Tjejen som aldrig tänkte på konsekvenser och bara körde sitt race. Och vad är jag nu, hur kan jag ha blivit så jäkla djup plötsligt?

Frågorna jag har tar kol på mig lika mycket som mitt brinnande hellvete.

Lågorna slukar mig nu, det bränner något djävulskt inom mig, och dom enda bilderna som finns i mitt huvud nu är bilder då jag slukas i ett enda stort eldhav. Maskinerna som säkert står onödigt nära mig börjar pipa något fruktansvärt, och en massa röster hörs med ens i rummet. Massa händer förs fram och tillbaka mellan mig och maskinerna, och dom piper bara snabbare och snabbare. En panik blandat med lugn känsla fyller mig innifrån, och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. 

"Her pulse!" skriker någon, och ennu en massa slangar och sladdar förs mellan mig och maskinerna. 

"She disappears!" skriker ytterligare någon, och först nu går det upp för mig. Fast i mitt eget medvetande håller jag på att döda mig själv, men ingen annan ser vad som försegår. Dom ser och hör förmodligen bara min puls och förlitar sig på att jag snart är död. Men det är så mycket mer inom mig.

"Take her to the operating room now!" skriker någon, och sängen jag ligger på rullas kvickt iväg från platsen jag tidigare befunnit mig på. Snappt springer dom med mig, men jag kan inte riktigt ta in så mycket. Långsamt blir jag tröttare och tröttare...Nästan som att jag snart ska somna in. Jag känner inom mig hur jag bara vill ut, paniken flådar, men också hur jag blir tröttare och tröttare. Jag synar någon sorts mörk tunnel framför mig, men långt där framme finns ett svagt ljus. Nej vänta, stopp! Är det inte det här folk säger är döden upplevelser? Jag vill vända tillbaka, springa långt från den där dödeln tunneln, men det finns ingen återvändo. 

Precis innan jag tror att jag är påväg in i "dödeln tunneln" hör jag en röst jag kan skilja åt från vad som helst.

NIALL.

"Celine, I love you!"

---

KOMMENTERA.
Vad tycker ni? Jag har vart sjuk under en lång period nu, men nu är jag back on track! Jag ska göra vad jag kan för att skriva ett nytt kapitel så snabbt som möjligt, med tanke på hur tålmodiga och stöttande ni har varit. Uppskattar verkligen alla era fina kommentarer, och jag skulle verkligen inte ha något emot om ni fortsätter med dom! Haha kram! 

Jätte jätte bra kapitel!!! :D

Jätte jätte bra kapitel!!! :D

Mega bra! Kram <3

älskar kapitlet!!! :) hur lyckas du skriva det så man nästan kan se framför sig. hur det ser ut och hur dom känner sig?!. super bra! jo jag bara måste fråga. är du en directioner eller har du just fastnat att skriva om just one direction?. hoppas du förstår min fråga och så undrar jag. är det du som är huvud personen?. jag vet inte om du förstår vad jag menar. men hoppas :) längtar till nästa.